Psykologen

Nerverna började i morse när jag ins¨g att jag skulle sitta hos psykologen idag kl 11 för att prata om hur jag mår. Hur ska detta gå? Kommer hon att fårstå eller hon kommer bara sitta och nicka som en nickedocka och bara säga ja okej jag förstår. Hur kommer mötet att gå. Mina nerver i magen gör att jag måste gå på toaletten mer än jag brukar gå. Jag är trött och jag har sovit jätte dåligt inatt. Jag vaknar flera ggr per natt och jag vet om att jag skulle upp tidigt för att lämna barnen tidigare på dagis för att jag skulle kunna ta bussen kl 9 till Helsingborg. Gäspar mig igenom hela bussresan och hela tågresan medan jag känner magen och nerverna stiga. Det är mycket folk på tåget som gör att mitt hjärtat slår lite extra. Jag känner att jag får lite panikångest och att jag behöver luft, stirrar ut igenom fönstret på tåget och tänker för mig själv att vara lugn och att detta kommer gå bra. Jag har ju tagit tåget och inte bilen så jag behöver ju inte parkera någonstanns utan det sköter dem på tåget. När jag stiger av tåget känner jag att jag mår illa, mitt hjärta rusar iväg och jag springer upp från trappan på knutpunkten från allt folk och känner att jag inte kan andas. Vad händer, jag kan inte andas och mitt hjärtat pumpar så jag nästan tror att det ska hoppa ur kroppen. Jag springer upp från folkmassan som hoppat av tåget och är tvungen att sätta mig ner och andas. Tänker hela tiden att nu måste jag lugna ner mig jag är framme och ska bara hoppa på bussen till Berga för att gå in till psykologen. 
Jag är framme, äntligen! Hjärtat lugnar sig och jag känner mig lugn igen.
Sätter mig i väntrummet och efter en stund kommer hon och frågar efter mig. hon är anfådd och jag fattar ingenting. Jag var i fel väntrum. Det fanns en trappa ner som jag skullegå ned för, ja det fårstod inte jag då detta var mitt förstapsykolog samtal och trodde att alla satt på samma ställe men tydligen så satt dem en trappa ner. 
 
Inne hos psykologen kände jag svetten den rann och jag blev varm i hela kroppen. Hur skulle detta gå, vad skulle hon fråga mig? Finns det nåfra rätt eller fel svar? 
Jag pratade om mig, min familj och min levnadsituation och hon kunde säga såna saker som jag fullständigt hölt med om. Hon satt och berättade för mig hur jag betedde mig och hur jag själv levde. Jag har ett tvång som heter duga och har en grov deprition som hon sa att jag måste jobba på och att det kunde ta tid. När jag satt och berättade om hur jag upplevde mig själv så sa psykologen plötsligt STOPP!!
Vet du hur många ggr du har sagt MÅSTE?
Nej det visste jag inte, jag visste inte änns att jag sagt måste, det har vara slunkit ur mig utan att jag visste att jag sagt det. Men tydligen så har jag ett MÅSTE i varje mening. 
Hon sa att det finns inga MÅSTEN i livet och att jag nu måste börja leva efter det. 
 
Det är svårt eftersom jag lever efter MÅSTEN har jag nu börjat att inse sedan hon sa så. Jag har bara en massa MÅSTEN i mitt liv, hur ska jag annars kunna fungera? Jag har ju så mycket saker att göra och det är ju saker som blir MÅSTEN, men det blir också MÅSTEN som glömms bort och som helst plötsligt blir fler. Hur kan man glömma tvätten i tre dagar efter att ha ett MÅSTE i livet där jag själv har sagt till mig själv att jag MÅSTE tvätta och att jag sedan antingen glömmer bort tvätten i tre dagara eller att jag bara känner at jag inte orkar ta tvätten utan den tar jag ikväll. Jag vänder bort mitt MÅSTE då så att kroppen får bestämma och huvudet bara får hänga med fast att huvudet MÅSTE hänga tvätten. Jag följer kroppen då kroppen inte är redo att hänga tvätten än. Jag mår dåligt då och får ångest över att tvätten nu har legat i tre dagar och att jag MÅSTE ta tvätten. Hur kan kroppen vara så trött att jag inte orkar att hänga tvätten. Jag är trött på mig själv nu, jag gillar inte mitt jag. Jag är ju värdelös som inte gör det jag ska. Det är ju fruktansväört att bara ligga på soffan en hel dag utan att göra något. 
 
Idag tvinga jag upp mig i duschen nu på kvällen för att jag inte ska behöva göra det i morgon, för jag vet att i morgon s kommer dettta inte att ske för då kommer jag inte att orka. När jag kommer upp i dushen så dunkar hjärtat och känner att nu blev det jobbigt. Att behöva tvätta håret och kroppen tar på krafterna och efter duschen med handuken virad runt kroppen måste jag alltid sätta mig ner på toastolen för att inte svimma eller få värre panikattacker. Det ända jag har gjort är att duscha.. Hur kan jag få panikattacker av det? Det är ju skönt att få kroppen ren och känna sig fräsch. 
Nej inte jag, jag vill bara ut därifrån så fort som möjligt få lägga mig sängen eller på soffan och glömma bort världen en liten stund och bara känna att hjärtat lugnar ner sig igen. Varför är allt så jobbigt, hur kan jag låta kroppen få bestämma över mig själv på detta viset? Är det inte huvudet som bestämmer eller jag har fått helt fel för mig. I mott fall är det just nu kroppen och i nte huvudet som bestämmer. Jag mår så dåligt nu att jag är långt nere i mig själv. Jag ser mig själv där uppe men har svårt att nå dit. Kommer jag att nå dit till den jag var innan och till den alla känner?! 
Jag har vårt att tro det nu då det bara är soffan som gäller. 
 
Jag älskar mina vänner men just nu är jag så osocial som det bara går, jag gillar inte höga ljud för då får jag panik och vill bara skrika eller springa därifrån. Men när jag väl träffar mina vänner finns ingen annat i huvudet än att få sitta och mysa med dem även om jag känner att nej fan jag orkar inte detta så kanske dem försvinner ur mitt liv om jag sviker dem pga jag inte mår bra. Jag kämpar hela tiden med mig sjäv och mina känslor. Men allt folk hör är bara att jag inte orkar. Dem tror säkert att jag är jätte lat men det är jag inte! Jag kämpar med att orka med livet, att få känna att jag duger. Att jag inte måste överträffa alla utan att jag duger som jag är. Just nu är jag inte där. Jag måste först jobba med mig och mina MÅSTEN och tvång. 
 
Mina antideprissiva hjälper inte än och hoppas att dem snart gör det för min familjs skull. Jag känner ibland att smilen börjar gå ner och att det är svårt att hålla humöret uppe. Dem ska inte behöva se mig nere. Att le eller skratta måste jag kunna endå. Det är kämpigt men just nu känns allt bara skit och jag vill bara kunna ta mig upp för ytan igen och kunna andas. Det är allt jag begär att få kunna bli jag igen. Jag vet inte hur detta kunnat hända men jag anar att när man alltid varit den starka och visat den sidan har nu lett till att jag ligger under ytan. 
 
Med andra ord hoppas jag att min psykolog kommer att lösa detta och bryta detta på något sätt. Hon verkar jättebra och än har jag inte gett upp hoppet. Ska dit om en vecka igen för att uppdatera henne. Jag längtar nästan dit, att få prata med någon som i nte dömmer känns skönt för själen att kunna öppna upp sig och bara gråta är underbart. Även om det känns tungt kunde jag gå därifrån med en positiv känsla i kroppen om att hoppet finns kvar.
 
Puss och kram
 
Det är ingen piersing Milo har på tungan utan det är godis, så ingen missförstår bilden!
 

Sjukskriven

Jag kan inte prata med någon då dem inte förstår. Det är svårt att berätta hur man mår när man "gått in i väggen"
Hur ska jag förklara för dem? Jag är trött,irriterad,grinig. Men att säga att man är trött då framstår man som lat. Men jag är trött hemma och på jobbet. Att låtsas vara glad tar på krafterna, att låstsas att man orkar göra allt för alla tar också på krafterna. Ja jag har hållt på sähär i snart 1 år men inte riktigt förstått att kroppen behöver vila. Varför ska man vila när jag vill att alla omkring mig ska ha det så bra som möjligt. Att städa,diska och sköta om barnen är ju en rutin man har i livet. Jag vill ha det som jag vill det. Ändrar någon på detta får jag ångest. Att köpa saker,fika eller mycket till folk som fyller år, gör jag inte det så får jag ångest och känner mig snål. Varför ska alla andra göra det när jag själv kan göra det. Låt bli mitt hem för rör ni i det mår jag dåligt och måste andra tillbaka det till mitt sätt. Att sätta sig ner och börja gråta för att någon satt det fel i diskhon har inte riktigt varit min stil, jag är ju stark och har alltid varit det. Vad har hänt? Varför fixar jag inte detta mera, varför har jag blivit manisk om att gör det på mitt sätt annars mår jag dåligt och får ångest?! Hur kunde detta hända mig? jag som alltid fixar för andra och gör så att allt ska vara perfekt. 
Va fan släng alla leksakerna i samma låda vad spelar det för roll. Nej det går inte då kan jag inte sova på natten och måste gå upp på ungarnas rum för att lägga alla sakerna i ordning, Bilar i en låda, dockor i en låda, lego i en låda sen finns även en bland låda med små saker. Japp allt i ordning, Hur kunde detta hända mig att jag skulle bli så extremt penant. 
Det är svårt att säga till någon att nej jag orkar inte idag, jag vill bara vila eller sova. Klockan 21 varje kväll går jag och lägger mig. Barnen är på dagis varje dag mellan 9-15 och mellan den tiden så existerar bara soffan. Jag orkar inte göra någonting. Fan jag blir så arg på mig själv. Vadå inte orkar, bara lyft rumpan och gör vad du ska. Nej jag är som fastklistrad i soffan, rör mig bara när jag ska äta frukost och gå på toaletten. Att duscha tar mig 3-4 dagar att ta mig upp till duschen. Det är jobbigt att klä av mig för att duscha och sedan ska jag behöva klä mig igen. Jag kan sitta på morgonen efter att ha lämnat barnen på dagis och tänka att nej nu ska jag upp och duscha och fräscha till mig lite. Men vad händer jo kroppen säger att jag ska stanna i soffan och inte röra mig. Hur har jag blivit så trött.? Jag är trött på mig själv. Jag är arg på mig själv. Detta skulle absolut inte hända mig att jag skulle bli deprimerad och att jag skulle få utmattningssyndromet som det kallas så fint. Men när jag sen ska minnas saker, ja det är med en sak för sig själv det. Ett exempel är att senast idag så ringde min man och sa att jag skulle ta ut en pizza ur frysen till han tills han kom hem från jobb. När han kom hem från jobbet låg pizzan fortfarande i frysen och jag hade glömt detta direkt efter att vi hade pratat i telefon med varandra. Detta är inte klokt. Hur kan detta komma sig. Jag har ångest över allt. Men att få umgås med mina vänner gör att jag glömmer att jag är trött för denna lilla stunden. Att leka med mina barn som är hur härligt som helst, ja det går en liten stund och då menar jag 10 minuter och under dessa 10 minuterna så gäspar jag mig igen lekstunden. jag känner mig hemsk som mamma. Tur dem har en pappa som gärna leker med dem ch går ut och cyklar med dem. Jag känner mig värdelös mot mina barn, hur kan dem ha en sån mamma som är så trött, mamma var ju mycket roligare innan. Jag försöker, det är det att jag inte vill för jag vill såååå himla gärna kunna sitta och leka med mina fina barn. Och säga att man inte orkar heka tiden gör att jag blir så ledsen, får ångest och kryper ännu mer ner i mig själv. Förskolan har all förståelse för att jag har dem på förskolan, men jag mår dåligt över att mina barn ska vara där så många timmar. Jag funderar på att bara ha dem där 15 timmar i veckan för att jag ska få lite ro i kroppen, Men sen så tänker jag att vad är det för kul att vara hemma när jag bara ligger och vilar och mina barn inte kan  stimuleras. Det är ju fruktansvärt. Mina barn måste ju röra på sig få leka ute och är dem hemma så blir det ju inte så förän pappa är hemma. Jag känner mig hemsk. 
Jag satte igång en tvätt innan i morse och den ligger fortfarande i tvättmaskinen för att jag inte orkar hänga den. Den senaste tvätten jag tvätta låg i tvättmaskinen i 3 dagar och det slutade med att jag fick tvätta om det för att sen på kvällen efter mycket dra mig själv upp ur soffan hänga upp tvätten. 
Att få umgås med mina vänner älskar jag verkligen. Dem får mig att glömma bort tröttheten min ångest och att bara få vara. Sen min lilla syster hon är fan bäst. Att få sätta sig i bilen och köra hem till henne är nog det bästa som finns, det är full av skratt och där glömmer man bort allt och jag kan få vara den jag är den tiden jag är hos henne. Alltid liks roligt och hon är glädjen i mitt liv just nu. Full av skit och massor av skratt när man träffar henne. Att få sitta i soffan och drick te och bara känna att här kan jag slappna av. Barnen leker så fint och jag kan bara sitta och skratta och få prata skit med min lillasyster. Få bli bortskämd med god mat när man kommer också är ju bara för underbart, att få sitta ner och bli serverad maten på bordet, hur ofta blir man det egentligen? Inte så ofta, därför är det skönt att få komma dit och bara vara jag och få bli lite bortskämd. Älskar min lillasyster och hon betyder allt för mig. Ja det gör emil hennes gubbe och mina små syskonbarn med dem är bäst hela högen.
Nej nu sitter min lilla dotter och ritar så jag ska sluta skriva. Milo är ute med sin pappa och cyklar och jag ska nu försöka ta mig ur soffan och hänga tvätten så får vi se om det blir av eller om den ocksp ska få ligga dör i 3 dagar.
Puss & Kram 
 

Familjen

Tror det var i Maj 2013 jag skrev sista inlägget. Ja vad ska man säga, jag har inte tiden att lägga på bloggen, jag har annat att göra och att den sen glöms bort det är ju en annan femma :D
https://cdn3.cdnme.se/4345448/6-3/wilmamilomax-11_52ea4a72ddf2b379b241844e_thumb.jpg
Mycket har hänt sedan Maj 2013. Alla barnen dem växer så det knakar!

Max: Han blir bara större och längre och sötare, han är mammas stora kille, han är en känslig kille får jag säga, han gråter för minsta lilla och blir snyftigare än vad Wilma är. Japp det är nått att sätta tänderna i, jisses det är jobbigt att det ska vara så, men är man hos två boenden och det är helt olika hos dem så är väl det lite känsligt. Annars är han en glad kille mellan grinigheterna. Han är nu en stor kille och vad gör stora killar jo dem sitter vid datorn och vid tv spelet eller så är det med telefonen. Jisses asså, det tar aldrig slut det ska spelas hela tiden och får han inte det så ska det gråtas flera timmar. Så han går ju till William när han är hos mig och där kan det spelas mellan 5-7 timmar varje dag han är där. Han är snart mycket längre än vad jag är med så lång som sin pappa blir han nog.

https://cdn2.cdnme.se/4345448/6-3/wilmamilomax-20_52ea4a8a88e59da6896839a5_thumb.jpgWilma: Den lilla stumpefisen som jag kallar henne hon blir bara bättre och bättre på att gå och springer här hemma emellanåt. Hon lär sig nya saker hela tiden och att klättra upp i soffan och trilla ner är en av dem sakerna. Jag vet inte vart tiden har försvunnit men min lilla fia lotta har blivit stor. Hon äter snart själv, säger några ord och springer på här hemma. Hon började även på dagis den 14 Januari som säger stora tjejen är hon nu, hon trivs som fisken i vattnet och det gör mig trygg och då vet jag att jag kan gå till jobbet i lugn och ro. Växer gör hon också, hon har nu st 80 men ska upp i st 86 snart, vart tar tiden vägen? jag har ju knappt fått njuta av att hon varit bebis. Och nu går hon är på dagis och snackar som tusan. Jag måste säga att det är lite ångest, jag som ville njuta bebis. Suck! Tänder dem bara ploppar upp på henne, hon har nu 4 kind tänder och 4 framtänder uppe och 4 fyra framtänder där nere.
Hon gillar bilar, bollar och leksaksköket just nu men det kan ju med ändras då hon bara nyss fyllt 1 år.


Milo: Hans tal blir bättre och bättre även om hans pappa knappt förstår han så ibland måste han fråga mig vad sa Milo? haha ja så är det att vara mamma, mamma vet och kan allt är det inte så? Han är en aktiv kille som älskar dagis, bilar och film. Han har jämnt nått att göra och kan aldrig sitta stilla, det är alltid fullt liv i han. Det gör att jag blir trött haha full gång alltid, och en av sakerna han älskar är att jävlas med sin lillasyster, lyfta henne och ta sakerna ifrån henne jisses det är ett heltidsjobb med lilla söta Milo. Han gillar lera och rita med. Just nu har han fått krupp hosta så det låter förskräckligt när han hostar och när han andas. Men tar han det lugnt för det, nej varför ska man göra det, man kan fortfarande jävlas med sin lillasyster och med sin mamma och leva järnet här hemma, inte behöver man ligga och ta det lugnt inte :D

Jag har fått jobb i Bjuv och i Billesholm, det är helt underbart :D det var det bästa som kunde hända nu efter att Wilma fått dagis plats. Jag är överlycklig och vi kan äntligen börja spara på allvar till bröllopet vi ska ha i Augusti. Ja på tal om bröllop vi ska ju gifta oss jag och älsklingen, vi tänkte att efter snart 9 år får vi väl slå på stort. Så i Augusti smäller det och mina tärnor är ju Jessica, Johanna, Emelie och Kristin.a tjejer som bryr sig och som jag bryr mig åt jätte mycket. Det kommer bli jätte fint och jag har redan beställt typ 8 saker ifrån Ebay, sjukt billiga saker där inne. Peter han jobbar på som vanligt. I Maj ska vi ner till Polen för min kusin Karolina ska gifta sig, oj jag har inte varit i polen dem senaste 10 åren så det var läääänge sedan, Alla barnen ska ju med, japp vi får väl se hur det kommer att gå. Alla har ju pass så det är bara att åka...
RSS 2.0