Nerverna började i morse när jag ins¨g att jag skulle sitta hos psykologen idag kl 11 för att prata om hur jag mår. Hur ska detta gå? Kommer hon att fårstå eller hon kommer bara sitta och nicka som en nickedocka och bara säga ja okej jag förstår. Hur kommer mötet att gå. Mina nerver i magen gör att jag måste gå på toaletten mer än jag brukar gå. Jag är trött och jag har sovit jätte dåligt inatt. Jag vaknar flera ggr per natt och jag vet om att jag skulle upp tidigt för att lämna barnen tidigare på dagis för att jag skulle kunna ta bussen kl 9 till Helsingborg. Gäspar mig igenom hela bussresan och hela tågresan medan jag känner magen och nerverna stiga. Det är mycket folk på tåget som gör att mitt hjärtat slår lite extra. Jag känner att jag får lite panikångest och att jag behöver luft, stirrar ut igenom fönstret på tåget och tänker för mig själv att vara lugn och att detta kommer gå bra. Jag har ju tagit tåget och inte bilen så jag behöver ju inte parkera någonstanns utan det sköter dem på tåget. När jag stiger av tåget känner jag att jag mår illa, mitt hjärta rusar iväg och jag springer upp från trappan på knutpunkten från allt folk och känner att jag inte kan andas. Vad händer, jag kan inte andas och mitt hjärtat pumpar så jag nästan tror att det ska hoppa ur kroppen. Jag springer upp från folkmassan som hoppat av tåget och är tvungen att sätta mig ner och andas. Tänker hela tiden att nu måste jag lugna ner mig jag är framme och ska bara hoppa på bussen till Berga för att gå in till psykologen. 

Jag är framme, äntligen! Hjärtat lugnar sig och jag känner mig lugn igen.

Sätter mig i väntrummet och efter en stund kommer hon och frågar efter mig. hon är anfådd och jag fattar ingenting. Jag var i fel väntrum. Det fanns en trappa ner som jag skullegå ned för, ja det fårstod inte jag då detta var mitt förstapsykolog samtal och trodde att alla satt på samma ställe men tydligen så satt dem en trappa ner. 

 

Inne hos psykologen kände jag svetten den rann och jag blev varm i hela kroppen. Hur skulle detta gå, vad skulle hon fråga mig? Finns det nåfra rätt eller fel svar? 

Jag pratade om mig, min familj och min levnadsituation och hon kunde säga såna saker som jag fullständigt hölt med om. Hon satt och berättade för mig hur jag betedde mig och hur jag själv levde. Jag har ett tvång som heter duga och har en grov deprition som hon sa att jag måste jobba på och att det kunde ta tid. När jag satt och berättade om hur jag upplevde mig själv så sa psykologen plötsligt STOPP!!

Vet du hur många ggr du har sagt MÅSTE?

Nej det visste jag inte, jag visste inte änns att jag sagt måste, det har vara slunkit ur mig utan att jag visste att jag sagt det. Men tydligen så har jag ett MÅSTE i varje mening. 

Hon sa att det finns inga MÅSTEN i livet och att jag nu måste börja leva efter det. 

 

Det är svårt eftersom jag lever efter MÅSTEN har jag nu börjat att inse sedan hon sa så. Jag har bara en massa MÅSTEN i mitt liv, hur ska jag annars kunna fungera? Jag har ju så mycket saker att göra och det är ju saker som blir MÅSTEN, men det blir också MÅSTEN som glömms bort och som helst plötsligt blir fler. Hur kan man glömma tvätten i tre dagar efter att ha ett MÅSTE i livet där jag själv har sagt till mig själv att jag MÅSTE tvätta och att jag sedan antingen glömmer bort tvätten i tre dagara eller att jag bara känner at jag inte orkar ta tvätten utan den tar jag ikväll. Jag vänder bort mitt MÅSTE då så att kroppen får bestämma och huvudet bara får hänga med fast att huvudet MÅSTE hänga tvätten. Jag följer kroppen då kroppen inte är redo att hänga tvätten än. Jag mår dåligt då och får ångest över att tvätten nu har legat i tre dagar och att jag MÅSTE ta tvätten. Hur kan kroppen vara så trött att jag inte orkar att hänga tvätten. Jag är trött på mig själv nu, jag gillar inte mitt jag. Jag är ju värdelös som inte gör det jag ska. Det är ju fruktansväört att bara ligga på soffan en hel dag utan att göra något. 

 

Idag tvinga jag upp mig i duschen nu på kvällen för att jag inte ska behöva göra det i morgon, för jag vet att i morgon s kommer dettta inte att ske för då kommer jag inte att orka. När jag kommer upp i dushen så dunkar hjärtat och känner att nu blev det jobbigt. Att behöva tvätta håret och kroppen tar på krafterna och efter duschen med handuken virad runt kroppen måste jag alltid sätta mig ner på toastolen för att inte svimma eller få värre panikattacker. Det ända jag har gjort är att duscha.. Hur kan jag få panikattacker av det? Det är ju skönt att få kroppen ren och känna sig fräsch. 

Nej inte jag, jag vill bara ut därifrån så fort som möjligt få lägga mig sängen eller på soffan och glömma bort världen en liten stund och bara känna att hjärtat lugnar ner sig igen. Varför är allt så jobbigt, hur kan jag låta kroppen få bestämma över mig själv på detta viset? Är det inte huvudet som bestämmer eller jag har fått helt fel för mig. I mott fall är det just nu kroppen och i nte huvudet som bestämmer. Jag mår så dåligt nu att jag är långt nere i mig själv. Jag ser mig själv där uppe men har svårt att nå dit. Kommer jag att nå dit till den jag var innan och till den alla känner?! 

Jag har vårt att tro det nu då det bara är soffan som gäller. 

 

Jag älskar mina vänner men just nu är jag så osocial som det bara går, jag gillar inte höga ljud för då får jag panik och vill bara skrika eller springa därifrån. Men när jag väl träffar mina vänner finns ingen annat i huvudet än att få sitta och mysa med dem även om jag känner att nej fan jag orkar inte detta så kanske dem försvinner ur mitt liv om jag sviker dem pga jag inte mår bra. Jag kämpar hela tiden med mig sjäv och mina känslor. Men allt folk hör är bara att jag inte orkar. Dem tror säkert att jag är jätte lat men det är jag inte! Jag kämpar med att orka med livet, att få känna att jag duger. Att jag inte måste överträffa alla utan att jag duger som jag är. Just nu är jag inte där. Jag måste först jobba med mig och mina MÅSTEN och tvång. 

 

Mina antideprissiva hjälper inte än och hoppas att dem snart gör det för min familjs skull. Jag känner ibland att smilen börjar gå ner och att det är svårt att hålla humöret uppe. Dem ska inte behöva se mig nere. Att le eller skratta måste jag kunna endå. Det är kämpigt men just nu känns allt bara skit och jag vill bara kunna ta mig upp för ytan igen och kunna andas. Det är allt jag begär att få kunna bli jag igen. Jag vet inte hur detta kunnat hända men jag anar att när man alltid varit den starka och visat den sidan har nu lett till att jag ligger under ytan. 

 

Med andra ord hoppas jag att min psykolog kommer att lösa detta och bryta detta på något sätt. Hon verkar jättebra och än har jag inte gett upp hoppet. Ska dit om en vecka igen för att uppdatera henne. Jag längtar nästan dit, att få prata med någon som i nte dömmer känns skönt för själen att kunna öppna upp sig och bara gråta är underbart. Även om det känns tungt kunde jag gå därifrån med en positiv känsla i kroppen om att hoppet finns kvar.

 

Puss och kram

 

Det är ingen piersing Milo har på tungan utan det är godis, så ingen missförstår bilden!